Sluggo<3
För ett par år sen hade jag en katt.
Han hette Sluggo.
Han har funnits för mej ända sen jag föddes.
Men han var ju mkt äldre än jag, så när jag var 12 så var han typ 15 - 17 år.. Kanske närmare 20...
Och han mådde inget bra. Hjärtat var svagt och lungorna , ja jag vet inte..
Det var en helt vanlig onsdag för mej den 13 december 2006. Det var Lucia stämning i skolan och massor med babbel. Eftersom jag gick i sexan då så skulle min klass gå Lucia tåget.
Vi slöt tre, som vanligt. Jag åkte med bussen hem och satt vid datan. Vi skulle ha Lucia tåget på kvällen vid åtta nånting. Vid klockan fem - sex nånting messar pappa mej och säger att jag ska ringa honom. Jag ringer upp, och pappa säger att han har en tråkig nyhet att berätta.
"Vadå?" säger jag.
Pappa är tyst några sekunder, innan han säger: "Sluggo är död."
Jag trodde inte jag hörde rätt. Pappa berättade hur han kommit hem som vanligt och ropat på Sluggo, men ingen Sluggo hade kommit. Sen hade han hittat Sluggo ute, död...
Jag började gråta. Ville inte tro att det var sant. Min gamla, fina, snälla, gosiga, älskade katt Sluggo, fanns inte mer.
Jag grät. Grät grät och grät. Men jag var tvungen att skärpa till mej och åka på Luciafirandet.
Jag bet ihop för att inte börja gråta när jag gick tåget.
Min Sluggo.
Jag har skrivit en liten text om Sluggo...:
Sluggo, när du dog så krossades mitt hjärta,
Sluggo, när du dog så fylldes min kropp med smärta.
Sluggo, Du var en sån fin katt,
Sluggo, Jag trodde aldrig du skulle dö en natt.
Helt plötsligt var du bara borta en dag,
Aldrig mer skulle jag få höra ditt spinn, dina andetag.
Jag saknar att få klappa din mjuka päls.
känslan sitter kvar i kroppen..
Din päls som var så mjuk och len,
Den kommer jag aldrig få känna igen.
Eftersom du nu ligger bregravd i skogen ute i Lau,
vid det hus du bodde dina sista år,
Aldrig mer får jag höra ditt mjau.
bara i mitt huvud, i mitt minne, i mina tankar...
Du var gammal, mer än femton år.
När jag tänker på ditt lidande, fäller jag en tår.
Aldrig mer kommer jag få se dina bus.
Aldrig mer kommer du sova i min säng och värma mina ben.
Aldrig mer kommer du äta ur matskålen ute i köket i huset du bodde i tillsammans med pappa.
Aldrig mer kommer du gå genom huset, och hoppa upp och lägga dig på min stol eller fotöljen.
Aldrig mer kommer jag få klappa din mjuka päls.
Aldrig mer kommer jag få känna att du existerar, irl.
Sluggo, du lever bara kvar i mitt krossade blödande hjärta.
Det finns massor med lycka och kärlek i mitt hjärta, men mitt hjärta kommer aldrig läka, kommer aldrig sluta svida.
Sorgen kommer alltid att finnas, smärtan kommer alltid att finnas, mitt krossade hjärta kommer alltid vara krossat.
Inte ens tiden kan läka såret.
Du kommer aldrig tillbaka, du har somnat in.
Även fast det gjorde så ont att du dog, så är jag glad, för nu är det slut på ditt eviga lidande.
Som pappa säger, du har det nog bra nu, i katthimlen.
Men jag kommer ihåg helgen efter du dog, jag sov hos pappa,
på lördagsmorgonen är jag halft vaken, och jag hör ett ljud. En hostning, en nysning. Precis så som du brukade hosta och nysa.
Jag tänker, det är inte sant, är det Sluggo?
Jag sätter mej upp och tittar runt i rummet, men där finns ingen Sluggo.
Men jag tycker mej känna hans närvaro.
Ibland tänker jag, att jag hoppas du träffat min andra katt Tinni, och tagit hand om henne och ni väntar där uppe på mej.
Jag älskar dig, älskade Sluggo.
Pappa älskar dej också, Sluggo.
Vi kommer aldrig glömma en sådan fin katt som du.
Vi hoppas verkligen att du har det bra nu.
